Kännetecken
De blir 58-70 cm lång och väger 4-9 kg.

Individernas främre extremiteter är längre än de bakre, särskild tydlig hos tretåiga sengångare. Som namnen antyder skiljer sig familjerna genom fingrarnas antal. Vid de bakre extremiteterna har alla sengångare tre tår, de vanliga beteckningarna tvåtåiga- och tretåiga sengångare är alltså lite förvirrande. Deras 8 till 10 cm långa klor är utformade som hakar så att de kan hänga sig fast upp och ned i de höga träden.

I motsats till andra däggdjur har tretåiga sengångare nio halskotor istället för sju. På det viset får huvudet en bättre rörlighet - upp till 270°. Huvudet är i jämförelse med halsen kort och ansiktet är avrundade. Sengångare har små ögon som ligger långt från varandra och nosen är kort, öronen är tillbakabildade.

Dessa djur saknar gallblåsa.

Sengångarnas päls växer från magen mot ryggen, så att regnvatten ska kunna rinna av lättare. Pälsens hår bildar olika skikt. Närmast kroppen är håret kort och tät, de övre lagren består av långa halmliknande hår. Svansen är bara en liten stump eller helt tillbakabildade.

Utbredning och habitat

Amerikanska jättesengångare, bland annat av släktena Megatherium och Megalonyx, som dog ut för cirka 10 000 år sedan blev nästan lika stor som dagens elefanter. De levde på marken och var växtätare. Möjligen jagades och utrotades de av de första människorna som bosatte sig på den amerikanska kontinenten. Det kan ta upp till 1 timme för sengångaren att förflytta sig 1 meter
Sengångare vistas främst i grenarna i den tropiska regnskogen. Utbredningsområdet sträcker sig från
Centralamerika över Amazonområdet till södra Brasilien.

levnadssätt

Sengångaren rör sig mycket långsamt och har även extremt dålig syn och hörsel. Däremot har den utrustats med ett relativt bra luktsinne, vilket hjälper den att kunna lukta sig till om en gren är frisk eller rutten, och därmed undvika att ramla ner.

I fångenskap sover sengångaren största delen av dagen, men nyare undersökningar har visat att de är mer aktiva i frihet. En sengångare i regnskogen sover endast ca 9,6 timmar jämfört med en sengångare i fångenskap som är vaken ca 8 timmar om dygnet.

Sengångare är mycket duktiga simmare, en förmåga som visar sig då områden de lever i översvämmas. Simförmågan tillåter dem att relativt säkert förflytta sig från ett träd till ett annat.

De äter nästan uteslutande blad, bara tvåtåiga sengångare äter ibland frukter eller ryggradslösa djur. Födan är fattig på näringsämnen och sönderdelas i mag-tarmkanalen med hjälp av bakterier. Sengångarnas ämnesomsättning är lägre än hos alla andra däggdjur och de avsöndrar urin och avföring med cirka åtta dagars mellanrum. Förutom bytet av träd är det den enda sysselsättningen som de utför på marken.

Även gällande kroppstemperaturen liknar de mer reptiler än andra däggdjur. Under aktiva tider ligger temperaturen vid 30 till 34 °C och när de vilar sjunker den till 24 °C. Liksom ödlor använder de sig av solbad för att styra kroppstemperaturen.

När en individ blir hotade av naturliga fiender som rovfåglar, kattdjur och ormar kan den förvånansvärt snabbt slå till med sina kloförsedda armar.

En annan skyddsmekanism är deras kamouflage. På deras hår växer alger som ger djuret ett grönaktig utseende. Dessutom förekommer larver av fjärilar och andra parasiter, till exempel av släktena Cryptoses, Amblyomma, Boophilus och Trichilium, i pälsen som förbättrar sengångarnas täckmantel. Den tjocka pälsen ger även skydd när de faller ner från trädet

Hoffmanns tvåtåiga sengångare (Choloepus hoffmanni)

För de flesta arter antas att honor kan para sig hela året men hos arten Bradypus tridactylus sker parningen oftast efter regntiden. Dräktigheten varar i 6 till 11,5 månader. Ungdjur har vid födelsen en vikt mellan 300 och 400 gram och klamrar sig fast i moderns päls. Efter några veckor börjar de med fast föda och efter cirka en månad slutar honan att ge di. Unga honor blir könsmogna efter 3-4 år, hanar lite senare.^[4]

De blir ca 12 år gamla men kan bli cirka 30 år i fångenskap.^[3]

Sengångare och människor [redigera]

Hos europeiska upptäcktsresande som hittade dessa djur i Amerikas skogar hade sengångare ett dåligt rykte, de beskrevs som lata och fula. Även hos Brasiliens ursprungsbefolkning finns legender om sengångarnas lathet, då de inte bygger bon.

Det största hotet mot sengångarna är skogsavverkningar för att skapa odlingsmark eller byggplatser. Det gäller främst för kragsengångaren (Bradypus torquatus) som förekommer bara i sydöstra Brasilien. Arten listas av IUCN som stark hotad (endangered)^[5]. För de andra arterna saknas ofta populationsdata men de listas på grund av större utbredningsområden som livskraftiga.

Körsbärsräka (Neocaridina heteropoda) är en liten räka från Taiwan som blir cirka 2,5 till 3 centimeter lång.

Färgen varierar från mörkrött till brunrött, beroende på gener och kost men även på räkans humör. Den lever i två till tre år och är mycket omtyckt som nybörjarräka för hemmaakvarier på grund av dess fina färg och tålighet.

Beteende

Körsbärsräkan är en fredlig räka. De är aktiva under dagen, och kan ses äta på alger, akvariumets dekoration eller sidorna av tanken, och ibland även para sig. Periodvis ömsar de sitt skal, detta bör vara kvar i tanken, eftersom räkor äter det för att återvinna värdefulla mineraler som det innehåller.

Gravida honor tenderar att gömma sig i mörkret. Om de känner sig hotade av rovdjur, kommer de att överge sina ägg. De behöver en miljö med trä eller växter såsom Java mossa att gömma sig och sina barn i. När de bär äggen under deras kroppar, kan man se att dom cirkulerar vatten över äggen med benen för att säkerställa god hälsa.

Föda

Körsbärsräkor är främst algätare, men kommer att äta den mesta mat som används till akvarium. Skållade (kokt tills den är mjuk) grönsaker som zucchini (squash), babymorötter, ärter och spenat kan användas som kompletterande mat, men ska utfodras sparsamt. Överblivna grönsaker kan mycket snabbt brytas ner och skapa problem med vattenvärderna. Vid utfodring av kommersiell fisk/räk mat ska man se till att det inte finns någon koppar i. Många uppfödare tror koppar sulfater förekommer i den mesta fiskmat, men inte är farligt i små mängder. Kopparsulfater som finns i bekämpnings medel mot sniglar är i stora mängder och kommer att döda räkorna.

Kön

Hanen är mindre och inte lika färggrann som honan. Hanens stjärt är tunnare eftersom den inte används för att bära ägg. Honan är större och visar en mycket mörkare och mer omfattande röd färg, och har ofta en "sadel"-märkning för att utveckla ägg.

Muränor (Muraenidae) är en familj i ordningen ålartade fiskar. Det finns ungefär 200 arter och den längsta muränan är Strophidon sathete som kan bli upptill 4 meter lång.

SLÄKTEN

Anarchias 
Channomuraena 
Cirrimaxilla 
Echidna 
Enchelycore 
Enchelynassa 
Ephidrena
Gymnomuraena 
Gymnothorax 
Monopenchelys 
Muraena 
Pseudechidna 
Rhinomuraena 
Scuticaria 
Strophidon 
Uropterygius

ÖVRIGT

Muränorna är med sin muskulösa, ålliknande kropp och sina kraftiga käkar en av revets farligaste invånare. Trots sitt ormliknande utseende är Muränan en fisk. De största arterna kan bli upp till 4 meter långa och tjocka som ett människolår.

De håller till i hålor och skrevor under dagen och kommer fram på natten för att söka sitt byte - fisk, kräftdjur och bläckfisk. Muränor har ett kraftigt, sönderslitande bett. Deras välutvecklade luktsinne vägleder dem till bytet.

Blåringade bläckfiskar (Hapalochlaena) är ett släkte av små bläckfiskar med en längd på några få centimeter. De är mycket giftiga som följd av symbios med tetradotoxinproducerande bakterier. De lever vid Australiens kuster och i Sydostasien.

Svart mamba (Dendroaspis polylepis) är den största giftsnoken i Afrika och den näst största giftsnoken i världen efter kungskobra. Vuxna svarta mambor når en genomsnittlig längd på 2,5 meter och en maximal längd på 4,5 meter. Den svarta mamban har fått sitt namn efter den svarta färgen på insidan av munnen och inte efter sitt skinn som skiftar mellan grå och olivfärgat. Den är den snabbaste ormen i världen då den kan uppnå en hastighet på 20 kilometer i timmen, men den använder snabbheten för att fly faror snarare än för att fånga sina byten.

I Sverige kan den svarta mamban ses på Malmö Reptilcenter och på Kolmårdens Tropicarium samt på Borås Tropikhus.

Den svarta mamban är en av de dödligaste ormarna i världen. Giftet i ett enda bett kan räcka för att döda 20-40 människor och det dödar lätt om inte motgift tas fram i tid. När ormen är i ett trängt läge är den mycket attackbenägen.  Många ormexperter anser att svart mamba är världens mest aggressiva orm eftersom den har visat tendenser att attackera utan att ha varit provocerad. När den är i attackposition breder den ut sin hals, väser högt samt visar sin svarta mun och sina dödliga tänder. Den kan resa sig från marken med mer än en tredjedel av sin längd vilket gör att den kan nå 1,2 meter. Ormen behöver därför inte, som många andra ormar, utgå ifrån en hoprullad position för att kunna attackera. När den försvarar sig mot en fara hugger den flera gånger och med varje hugg injicerar den sitt kraftfulla neuro- och kardiotoxiska gift, ofta mot kroppen eller huvudet.

Om ormen får vara ostörd lever den under långa perioder i sitt bo, vilket ofta är ett övergivet insektsbo eller en hålighet i ett träd. Den lever i södra Afrika, huvudsakligen på savanner, i klippor och öppna skogslandskap^[, ofta i buskar och små träd. Födan består i huvudsak av små fåglar och gnagare och trots sitt rykte har den stor betydelse för skadedjursbekämpningen.

Svarta mambor är dygnet runt-djur som jagar sina byten både dag och natt. När den jagar små djur ger ormen ifrån sig ett enda bett och backar sedan tillbaka och väntar på att giftet ska förlama bytet. När den dödar fåglar klamrar den sig dock fast vid bytet för att förhindra att det flyger sin väg.

Svart mamba tillhör de tio giftigaste ormarna i världen. Den är 3 gånger så giftig som kapkobra, 5 gånger så giftig som kungskobra och 40 gånger giftigare än gabonhuggorm. Ormens gift innehåller kraftfulla, snabbverkande neurotoxiner och kardiotoxiner, bland annat kalciseptin. Dess bett ger i genomsnitt omkring 100-120 milligram, men den kan producera så mycket som 400 milligram. 10-15 milligram är dödligt för en vuxen människa. De inledande symtomen är lokal värk vid bettet, men inte lika svår värk som vid bett från ormar med hemotoxiner. Offret upplever därefter en pirrande känsla i extremiteterna, hängande ögonlock, tunnelseende, svettningar, ökad salivutsöndring och minskad muskelkontroll (framför allt i munnen och tungan). Om offret inte får medicinsk behandling övergår symtomen i illamående, andningssvårigheter och förlamning. Till sist, oftast innan 15 minuter, får offret kramper, andnöd, faller i koma och dör på grund av kvävning som ett resultat av förlamning av de muskler som används för andningen. Utan behandling är dödstalet 100 procent, det högsta bland världens giftormar.

Mer än 100 gifter har identifierats i skinnsekret på pilgiftsgrodor, speciellt Dendrobates och Phyllobates. De senare har det extremt farliga neurotoxinet batrachotoxin, av vilket det räcker med 40 mikrogram för att dosen ska vara dödlig. Den gyllene kokoigiftgrodan är så giftig att det kan räcka med att nudda grodans rygg med tungspetsen för att överföra en dödlig dos gift.

Vissa indianstammar i Sydamerika, som Noanamá Chocó och Emberá Chocó i västra Colombia doppar spetsen på sina blåsrörspilar i giftet som kan hittas på tre arter av Phyllobates. Det är från detta familjen har fått sitt namn trots att ingen av alla de övriga medlemmarna i familjen pilgiftsgrodor används på så sätt; de flesta är inte ens giftiga. När ett vilt djur skjuts med en förgiftad pil dör det inom minuter av neurotoxinet. Giftpilar gjorda med giftet batrachotoxin är tillräckligt potenta för att döda apor och fåglar mycket snabbt eftersom giftet paralyserar nervsystemet nästan omedelbart.

Det finns väl underbyggda teorier som säger att giftet i grodorna kommer från deras diet av myror, skalbaggar och andra insekter. Dessa gifter överförs från insekten till grodan och utsöndras sedan på dess skinn. Grodor som fångas vilt och ges en diet av till exempel fruktflugor eller syrsor förlorar efterhand sin giftighet, och pilgiftsgrodor uppfödda i fångenskap är inte giftiga

The aye-aye is the only extant member of the genus Daubentonia and family Daubentoniidae (although it is currently classified as Near Threatened by the IUCN ); a second species, Daubentonia robusta , appears to have become extinct at some point within the last 1000 years.  Den aye-aye är den enda bevarade medlem i släktet Daubentonia och familj Daubentoniidae (även om det för närvarande är klassad som Missgynnad av IUCN ), en andra art, Daubentonia Robusta , tycks ha blivit utrotade någon gång under de senaste 1000 åren .

Nordamerikansk opossum eller virginiapungråtta (Didelphis virginiana) är en art i familjen pungråttor. Den ingår i ett släkte med namnet opossum. Den nordamerikanska opossumen är det enda pungdjuret på den nordamerikanska kontinenten. Dessa ska inte blandas samman med Australiens klätterpungdjur, på engelska benämnda possums.

Pälsen är mörkt grå-brun med svarta ben och vit i ansiktet. Pungen är fullständig utbildad. Kroppslängden är cirka 40–50 centimeter; därutöver har den en cirka 45 centimeter lång svans, som den kan gripa runt grenar med. Hos nordamerikansk opossum förekommer vanligen en mindre utpräglad

Arten förekommer i hela Nordamerika, från södra Kanada till Mexiko. Den livnär sig huvudsakligen på animaliska ämnen och speciellt fåglar och deras ägg.

Blir den angripen och sårad, rullar den ihop sig, på samma sätt som de andra arterna i samma släkte, och låtsas vara död – ”playing (o)possum” på engelska.

Denna art förekommer bara på Madagaskar och där på östra sluttningen av den långs öns östkust framgående bergskedjan. Den har jämförelsevis litet och långdraget huvud. Främre extremiteterna är kortare än de bakre. Tumme och stortå är väl utvecklade och fria, varemot de övriga fingrarna är till halva sin längd förenade. Svansen är mycket kort.

Längden ligger mellan 70 och 85 cm. Färgen är mest svart med en trekantig, vit fläck kring svansroten, som skjuter upp i en spets på bakre ryggen. Dessutom är lemmarna delvis vita. Till och med inom en och samma flock av dessa djur kan man finna en mängd färgförändringar, bestående i en större utbredning av den vita färgen.

Arten lever endast av växtämnen och uppehåller sig nästan uteslutande i träden. Den rör sig där i upprätt ställning. Ursprungsbefolkningen på Madagaskar trodde tidigare att deras avlidna släktingars själar bodde i dessa djur