EXOTISKA DJUR!!!

Blåringade bläckfiskar (Hapalochlaena) är ett släkte av små bläckfiskar med en längd på några få centimeter. De är mycket giftiga som följd av symbios med tetradotoxinproducerande bakterier. De lever vid Australiens kuster och i Sydostasien.

Svart mamba (Dendroaspis polylepis) är den största giftsnoken i Afrika och den näst största giftsnoken i världen efter kungskobra. Vuxna svarta mambor når en genomsnittlig längd på 2,5 meter och en maximal längd på 4,5 meter. Den svarta mamban har fått sitt namn efter den svarta färgen på insidan av munnen och inte efter sitt skinn som skiftar mellan grå och olivfärgat. Den är den snabbaste ormen i världen då den kan uppnå en hastighet på 20 kilometer i timmen, men den använder snabbheten för att fly faror snarare än för att fånga sina byten.

I Sverige kan den svarta mamban ses på Malmö Reptilcenter och på Kolmårdens Tropicarium samt på Borås Tropikhus.

Den svarta mamban är en av de dödligaste ormarna i världen. Giftet i ett enda bett kan räcka för att döda 20-40 människor och det dödar lätt om inte motgift tas fram i tid. När ormen är i ett trängt läge är den mycket attackbenägen.  Många ormexperter anser att svart mamba är världens mest aggressiva orm eftersom den har visat tendenser att attackera utan att ha varit provocerad. När den är i attackposition breder den ut sin hals, väser högt samt visar sin svarta mun och sina dödliga tänder. Den kan resa sig från marken med mer än en tredjedel av sin längd vilket gör att den kan nå 1,2 meter. Ormen behöver därför inte, som många andra ormar, utgå ifrån en hoprullad position för att kunna attackera. När den försvarar sig mot en fara hugger den flera gånger och med varje hugg injicerar den sitt kraftfulla neuro- och kardiotoxiska gift, ofta mot kroppen eller huvudet.

Om ormen får vara ostörd lever den under långa perioder i sitt bo, vilket ofta är ett övergivet insektsbo eller en hålighet i ett träd. Den lever i södra Afrika, huvudsakligen på savanner, i klippor och öppna skogslandskap^[, ofta i buskar och små träd. Födan består i huvudsak av små fåglar och gnagare och trots sitt rykte har den stor betydelse för skadedjursbekämpningen.

Svarta mambor är dygnet runt-djur som jagar sina byten både dag och natt. När den jagar små djur ger ormen ifrån sig ett enda bett och backar sedan tillbaka och väntar på att giftet ska förlama bytet. När den dödar fåglar klamrar den sig dock fast vid bytet för att förhindra att det flyger sin väg.

Svart mamba tillhör de tio giftigaste ormarna i världen. Den är 3 gånger så giftig som kapkobra, 5 gånger så giftig som kungskobra och 40 gånger giftigare än gabonhuggorm. Ormens gift innehåller kraftfulla, snabbverkande neurotoxiner och kardiotoxiner, bland annat kalciseptin. Dess bett ger i genomsnitt omkring 100-120 milligram, men den kan producera så mycket som 400 milligram. 10-15 milligram är dödligt för en vuxen människa. De inledande symtomen är lokal värk vid bettet, men inte lika svår värk som vid bett från ormar med hemotoxiner. Offret upplever därefter en pirrande känsla i extremiteterna, hängande ögonlock, tunnelseende, svettningar, ökad salivutsöndring och minskad muskelkontroll (framför allt i munnen och tungan). Om offret inte får medicinsk behandling övergår symtomen i illamående, andningssvårigheter och förlamning. Till sist, oftast innan 15 minuter, får offret kramper, andnöd, faller i koma och dör på grund av kvävning som ett resultat av förlamning av de muskler som används för andningen. Utan behandling är dödstalet 100 procent, det högsta bland världens giftormar.

Mer än 100 gifter har identifierats i skinnsekret på pilgiftsgrodor, speciellt Dendrobates och Phyllobates. De senare har det extremt farliga neurotoxinet batrachotoxin, av vilket det räcker med 40 mikrogram för att dosen ska vara dödlig. Den gyllene kokoigiftgrodan är så giftig att det kan räcka med att nudda grodans rygg med tungspetsen för att överföra en dödlig dos gift.

Vissa indianstammar i Sydamerika, som Noanamá Chocó och Emberá Chocó i västra Colombia doppar spetsen på sina blåsrörspilar i giftet som kan hittas på tre arter av Phyllobates. Det är från detta familjen har fått sitt namn trots att ingen av alla de övriga medlemmarna i familjen pilgiftsgrodor används på så sätt; de flesta är inte ens giftiga. När ett vilt djur skjuts med en förgiftad pil dör det inom minuter av neurotoxinet. Giftpilar gjorda med giftet batrachotoxin är tillräckligt potenta för att döda apor och fåglar mycket snabbt eftersom giftet paralyserar nervsystemet nästan omedelbart.

Det finns väl underbyggda teorier som säger att giftet i grodorna kommer från deras diet av myror, skalbaggar och andra insekter. Dessa gifter överförs från insekten till grodan och utsöndras sedan på dess skinn. Grodor som fångas vilt och ges en diet av till exempel fruktflugor eller syrsor förlorar efterhand sin giftighet, och pilgiftsgrodor uppfödda i fångenskap är inte giftiga

The aye-aye is the only extant member of the genus Daubentonia and family Daubentoniidae (although it is currently classified as Near Threatened by the IUCN ); a second species, Daubentonia robusta , appears to have become extinct at some point within the last 1000 years.  Den aye-aye är den enda bevarade medlem i släktet Daubentonia och familj Daubentoniidae (även om det för närvarande är klassad som Missgynnad av IUCN ), en andra art, Daubentonia Robusta , tycks ha blivit utrotade någon gång under de senaste 1000 åren .

Nordamerikansk opossum eller virginiapungråtta (Didelphis virginiana) är en art i familjen pungråttor. Den ingår i ett släkte med namnet opossum. Den nordamerikanska opossumen är det enda pungdjuret på den nordamerikanska kontinenten. Dessa ska inte blandas samman med Australiens klätterpungdjur, på engelska benämnda possums.

Pälsen är mörkt grå-brun med svarta ben och vit i ansiktet. Pungen är fullständig utbildad. Kroppslängden är cirka 40–50 centimeter; därutöver har den en cirka 45 centimeter lång svans, som den kan gripa runt grenar med. Hos nordamerikansk opossum förekommer vanligen en mindre utpräglad

Arten förekommer i hela Nordamerika, från södra Kanada till Mexiko. Den livnär sig huvudsakligen på animaliska ämnen och speciellt fåglar och deras ägg.

Blir den angripen och sårad, rullar den ihop sig, på samma sätt som de andra arterna i samma släkte, och låtsas vara död – ”playing (o)possum” på engelska.

Denna art förekommer bara på Madagaskar och där på östra sluttningen av den långs öns östkust framgående bergskedjan. Den har jämförelsevis litet och långdraget huvud. Främre extremiteterna är kortare än de bakre. Tumme och stortå är väl utvecklade och fria, varemot de övriga fingrarna är till halva sin längd förenade. Svansen är mycket kort.

Längden ligger mellan 70 och 85 cm. Färgen är mest svart med en trekantig, vit fläck kring svansroten, som skjuter upp i en spets på bakre ryggen. Dessutom är lemmarna delvis vita. Till och med inom en och samma flock av dessa djur kan man finna en mängd färgförändringar, bestående i en större utbredning av den vita färgen.

Arten lever endast av växtämnen och uppehåller sig nästan uteslutande i träden. Den rör sig där i upprätt ställning. Ursprungsbefolkningen på Madagaskar trodde tidigare att deras avlidna släktingars själar bodde i dessa djur