SENGÅNGARE
Kännetecken
De blir 58-70 cm lång och väger 4-9 kg.
Individernas främre extremiteter är längre än de bakre, särskild tydlig hos tretåiga sengångare. Som namnen antyder skiljer sig familjerna genom fingrarnas antal. Vid de bakre extremiteterna har alla sengångare tre tår, de vanliga beteckningarna tvåtåiga- och tretåiga sengångare är alltså lite förvirrande. Deras 8 till 10 cm långa klor är utformade som hakar så att de kan hänga sig fast upp och ned i de höga träden.
I motsats till andra däggdjur har tretåiga sengångare nio halskotor istället för sju. På det viset får huvudet en bättre rörlighet - upp till 270°. Huvudet är i jämförelse med halsen kort och ansiktet är avrundade. Sengångare har små ögon som ligger långt från varandra och nosen är kort, öronen är tillbakabildade.
Dessa djur saknar gallblåsa.
Sengångarnas päls växer från magen mot ryggen, så att regnvatten ska kunna rinna av lättare. Pälsens hår bildar olika skikt. Närmast kroppen är håret kort och tät, de övre lagren består av långa halmliknande hår. Svansen är bara en liten stump eller helt tillbakabildade.
Utbredning och habitat
Amerikanska jättesengångare, bland annat av släktena Megatherium och Megalonyx, som dog ut för cirka 10 000 år sedan blev nästan lika stor som dagens elefanter. De levde på marken och var växtätare. Möjligen jagades och utrotades de av de första människorna som bosatte sig på den amerikanska kontinenten. Det kan ta upp till 1 timme för sengångaren att förflytta sig 1 meter
Sengångare vistas främst i grenarna i den tropiska regnskogen. Utbredningsområdet sträcker sig från
Centralamerika över Amazonområdet till södra Brasilien.
levnadssätt
Sengångaren rör sig mycket långsamt och har även extremt dålig syn och hörsel. Däremot har den utrustats med ett relativt bra luktsinne, vilket hjälper den att kunna lukta sig till om en gren är frisk eller rutten, och därmed undvika att ramla ner.
I fångenskap sover sengångaren största delen av dagen, men nyare undersökningar har visat att de är mer aktiva i frihet. En sengångare i regnskogen sover endast ca 9,6 timmar jämfört med en sengångare i fångenskap som är vaken ca 8 timmar om dygnet.
Sengångare är mycket duktiga simmare, en förmåga som visar sig då områden de lever i översvämmas. Simförmågan tillåter dem att relativt säkert förflytta sig från ett träd till ett annat.
De äter nästan uteslutande blad, bara tvåtåiga sengångare äter ibland frukter eller ryggradslösa djur. Födan är fattig på näringsämnen och sönderdelas i mag-tarmkanalen med hjälp av bakterier. Sengångarnas ämnesomsättning är lägre än hos alla andra däggdjur och de avsöndrar urin och avföring med cirka åtta dagars mellanrum. Förutom bytet av träd är det den enda sysselsättningen som de utför på marken.
Även gällande kroppstemperaturen liknar de mer reptiler än andra däggdjur. Under aktiva tider ligger temperaturen vid 30 till 34 °C och när de vilar sjunker den till 24 °C. Liksom ödlor använder de sig av solbad för att styra kroppstemperaturen.
När en individ blir hotade av naturliga fiender som rovfåglar, kattdjur och ormar kan den förvånansvärt snabbt slå till med sina kloförsedda armar.
En annan skyddsmekanism är deras kamouflage. På deras hår växer alger som ger djuret ett grönaktig utseende. Dessutom förekommer larver av fjärilar och andra parasiter, till exempel av släktena Cryptoses, Amblyomma, Boophilus och Trichilium, i pälsen som förbättrar sengångarnas täckmantel. Den tjocka pälsen ger även skydd när de faller ner från trädet
Fortplantning [redigera]
För de flesta arter antas att honor kan para sig hela året men hos arten Bradypus tridactylus sker parningen oftast efter regntiden. Dräktigheten varar i 6 till 11,5 månader. Ungdjur har vid födelsen en vikt mellan 300 och 400 gram och klamrar sig fast i moderns päls. Efter några veckor börjar de med fast föda och efter cirka en månad slutar honan att ge di. Unga honor blir könsmogna efter 3-4 år, hanar lite senare.[4]
De blir ca 12 år gamla men kan bli cirka 30 år i fångenskap.[3]
Sengångare och människor [redigera]
Hos europeiska upptäcktsresande som hittade dessa djur i Amerikas skogar hade sengångare ett dåligt rykte, de beskrevs som lata och fula. Även hos Brasiliens ursprungsbefolkning finns legender om sengångarnas lathet, då de inte bygger bon.
Det största hotet mot sengångarna är skogsavverkningar för att skapa odlingsmark eller byggplatser. Det gäller främst för kragsengångaren (Bradypus torquatus) som förekommer bara i sydöstra Brasilien. Arten listas av IUCN som stark hotad (endangered)[5]. För de andra arterna saknas ofta populationsdata men de listas på grund av större utbredningsområden som livskraftiga.
KÖRSBÄRSRÄKA
Körsbärsräka (Neocaridina heteropoda) är en liten räka från Taiwan som blir cirka 2,5 till 3 centimeter lång.
Färgen varierar från mörkrött till brunrött, beroende på gener och kost men även på räkans humör. Den lever i två till tre år och är mycket omtyckt som nybörjarräka för hemmaakvarier på grund av dess fina färg och tålighet.
Beteende
Körsbärsräkan är en fredlig räka. De är aktiva under dagen, och kan ses äta på alger, akvariumets dekoration eller sidorna av tanken, och ibland även para sig. Periodvis ömsar de sitt skal, detta bör vara kvar i tanken, eftersom räkor äter det för att återvinna värdefulla mineraler som det innehåller.
Gravida honor tenderar att gömma sig i mörkret. Om de känner sig hotade av rovdjur, kommer de att överge sina ägg. De behöver en miljö med trä eller växter såsom Java mossa att gömma sig och sina barn i. När de bär äggen under deras kroppar, kan man se att dom cirkulerar vatten över äggen med benen för att säkerställa god hälsa.
Föda
Körsbärsräkor är främst algätare, men kommer att äta den mesta mat som används till akvarium. Skållade (kokt tills den är mjuk) grönsaker som zucchini (squash), babymorötter, ärter och spenat kan användas som kompletterande mat, men ska utfodras sparsamt. Överblivna grönsaker kan mycket snabbt brytas ner och skapa problem med vattenvärderna. Vid utfodring av kommersiell fisk/räk mat ska man se till att det inte finns någon koppar i. Många uppfödare tror koppar sulfater förekommer i den mesta fiskmat, men inte är farligt i små mängder. Kopparsulfater som finns i bekämpnings medel mot sniglar är i stora mängder och kommer att döda räkorna.
Kön
Hanen är mindre och inte lika färggrann som honan. Hanens stjärt är tunnare eftersom den inte används för att bära ägg. Honan är större och visar en mycket mörkare och mer omfattande röd färg, och har ofta en "sadel"-märkning för att utveckla ägg.
MURÄNA
Muränor (Muraenidae) är en familj i ordningen ålartade fiskar. Det finns ungefär 200 arter och den längsta muränan är Strophidon sathete som kan bli upptill 4 meter lång.
SLÄKTEN
Anarchias Channomuraena Cirrimaxilla Echidna Enchelycore Enchelynassa Ephidrena Gymnomuraena Gymnothorax Monopenchelys Muraena Pseudechidna Rhinomuraena Scuticaria Strophidon Uropterygius
ÖVRIGT
Muränorna är med sin muskulösa, ålliknande kropp och sina kraftiga käkar en av revets farligaste invånare. Trots sitt ormliknande utseende är Muränan en fisk. De största arterna kan bli upp till 4 meter långa och tjocka som ett människolår.
De håller till i hålor och skrevor under dagen och kommer fram på natten för att söka sitt byte - fisk, kräftdjur och bläckfisk. Muränor har ett kraftigt, sönderslitande bett. Deras välutvecklade luktsinne vägleder dem till bytet.
